Bismas

Har ångest så jag nästan dör, ser inte fram emot kommande vecka.

 

Jag försöker vara en snäll människa, tänka och hjälpa vänner,familj och de som skulle behöva det. Jag är född med otur och har vant mig leva med mina motgånga. Livet är hårt och tufft, så what liksom, är väl min livsfilosofi. Det man inte dör gör en starkare, och det har jag lärt mig leva efter. Att de blir fler och fler motgångar är bara svälja, mammas canser, pappas hjärta,höft mm, sjuka hundar mm,, livet går vidare Bara gå upp varje morgon och göra det man ska. Men nu kanske det inte är så. Iaf känns det svårare och svårare för varje dag att tänka så just nu. Orsakerna är många men framför allt dt jag skriver här nedan:

 

På onsdag ska Moha in och få sin "bedömning" "finns det nått att göra för henne eller ej?" Kan inte beskriva med ord hur tufft det är för mig, och de dagarna fram till det kommer vara. Moha är inte bara en hund för mig hon är mer eller mindre min sambo. Jag vet verkligen inte vad jag skulle göra utan henne. Och för en sån korkad sak också. Hade det varit en bilolycka är det ju bara så, men för att man lämnat in sin hund för att operera bort en tand och får tillbaks en hund med ett helt trasigt vänster framben, det känns mer än orättvist inte bara för henne, men till och med för mig.